Sidor

3 januari 2012

Galet

Alltså, jag älskar mina ungar men ibland gör dom mig galen! Eller, mer deras leksaker och bilar som dom ska köra med ÖVERALLT! Jag tror inte dom vet att det finns TVÅ barnrum att leka i då dom faktiskt har tagit över vardagsrummet. När Hannes började köra med bilarna på TVN fanns det bara en lösning;
ta in lekgaraget till vardagsrummet!

Helst vill jag inte plocka in saker för att ha ståendes i "vuxenrummet" (att dom sen leker där med sina leksaker som man evigt går och plockar på kvällarna är en sak) men om det är i vardagsrummet dom trivs och vill ha sina saker- so fine. Dom bor ju här också :)
Och på så sätt skonar jag tvn, väggarna, borden liiite iallafall.
Dom blev helt överlyckliga och leker nu så fint med garaget i vardagsrummet (att den har stått ett år i Viktors rum verkar dom också ha glömt bort).

Ni ser det är inte bara vi vuxna som byter plats på lull-lullet alt. leksaker, barn verkar ha samma behov! Ombyte förnöjer!

Kram

4 kommentarer:

Lena sa...

Känner igen mej så!

Vi kapitulerade helt när Agnes var runt 2 och köpte en bänk med fack i som vi ställde i vardagsrummet och fyllde med hennes leksaker.
Det blev ju lättare för oss också att förvaringen fanns där leksakerna var!

Kramar

Unknown sa...

Ja du...leksaker överallt!
Men det är ju som du skriver...ibland vill dom leka där vi vuxna är.
Tror nog det kan ha att göra med lite trygghet.
Fast det finns ju gränser.
Märtis har kommit på att det är jättekul att möbler om i skafferiet...å lägga det på någe helt annat ställe.
Frukt i stövlar å skor börjar bli lite urtjatat.
Evigt plockande, men småbarnstiden håller ju inte i sig i evigheter.

Undra hur pedantingar gör som vill ha allt rätt å riktigt?


Den där lekplatsen var inte fy skam!...inte sovrummet heller :)

Kram på dig tjejen!

Tina sa...

Det var en bra lösning, lika bra att tillmötesgå behoven. Det blir bäst för alla!

kramen

Rapport till Vänfors sa...

Jag tror att du gjort det rätta, anpassa sig efter barnen. Om vi inte gör det så blir det ett otäckt inbördeskrig i familjen till slut och det gör ju ingen glad.
Kram Annika